Biografi

Uppdaterad 20170410

Fotografen, författaren, filmaren, debattören m.m Bengt Magnus Kristoffer Berg föddes den 9 januari 1885 i Kalmar, Småland, han dog 31 juli 1967 på Eriksberg, Åryd Blekinge.

Fadern Fabian Berg var läroverkslärare i Kalmar och hans mor Oda född Angeldorff startade Hemslöjden i Kalmar. Bengt Berg var bara 12 år gammal när hans far dog. Bengt hade ett bra stöd av fadern Fabian och det var han som tillgodosåg den vetgirige Bengts intresse för naturen, även om det ofta skedde med stränga tillrättavisningar.

Bengt Berg skrev insändare i ett flertal tidningar bland annat i Kristianstadsbladet, som hans morfar prosten i Broby grundande. Morfadern var enligt nordisk Familjebok känd för sitt hetsiga konservativa tidningsskriveri för hundra år sedan. Äpplet faller väl inte så långt från hans stamträd i den skånska bondejorden, menar Bengt Berg

Bengt Berg, den stridbare jägaren, naturfotografen och författaren. Han ansåg att vi borde ha en stolt kronhjort i riksvapnet i stället för ett sloksvansat lejon från Afrika. Han har gjort sig känd som naturskyddsvän samt som författare av flera arbeten, som i ord och bild skildrar svenskt fågelliv. Dessa arbeten har sitt värde icke minst genom de utmärkta fotografier, varmed han förmått att så att säga ta djuren på bar gärning. De filmer han dessutom utgivit av fågellivet har blivit välkända. Många minns honom, men få känner till hans betydelse för svensk naturvård, att han var en av de allra första naturfilmarna och i Sverige har han givit ut nästan 30 böcker. Bengt Berg står bland annat bakom örnarnas fridlysning i Sverige och det var också han som inplanterade kanadagåsen i den svenska faunan.

1909- 1913 var han assistent vid Königs Zoologiska, museet i Bonn. Blev fil. hedersdoktor vid Bonns Universitet 1935.

Bengt Bergs skolgång var inte lysande, han vantrivdes i skolan och han var hellre ute på de öländska myrarna än satt hemma och läste läxor. Han kom i konflikt med sin biologilärare, när han påpekade att läraren hade fel vid bestämningen av en småfläckig sumphöna, han förväxlade den med en grönfläckig sumhöna, blev förhållandet inte bra. När Bengt fick underkänt i matematik och svenska och dessutom C i naturkunskap, slutade han sin skolgång. Lärarens råd till hans mor var att sonen skulle passa bäst till skomakare. Naturen på Öland drog ynglingen bort från skolgången, och det blev faunan som fångade hans stora intresse.

Hans stora önskan var att utbilda sig till konservator. Därför sökte han sig till konservator Gustav Kihlén i Göteborg. Bengt Berg tog kontakt med professor König, vid Bonns Zoologiska Museum, han ville med hjälp av uppstoppade fåglar visa olika arter i deras rätta miljö. Detta resulterade i att han fick uppdraget att samla naturalier från Norrland. Insamlingen gällde allt från fåglar, deras ägg och bon. Däggdjur och insekter hörde även de till beställningen från professor König. Allt skulle gå till det zoologiska museet. Viktigt var att allt skulle vara i så naturlig miljö som möjligt. Ett otal järnvägsvagnar med naturalier transporterade Bengt Berg från Sverige, till professor Königs museum i Bonn. Detta arbete blev vändpunkten i det motiga liv som Bengt Berg haft hittills. Professor König var mycket rik, och därför fick Bengt Berg en mycket god ekonomisk start. Tack vare detta fick han en grundplåt till att ägna sig åt det som han verkligen ville göra, nämligen dokumentera naturen genom att skriva och fotografera den.

Han började med att lära sig att fotografera cirka 1910. Det största intresset hade han framför allt för sällsynta fåglar. I sina böcker gick han till angrepp mot olika ingrepp i naturen, till exempel mot att ölandsmyrarna dikades ut.

Vad man än tycker om Bengt Berg går inte att förneka att han gjorde stora insatser för svensk naturvård och speciellt för våra örnar. Det var tack vare honom som havs- och kungsörnen kunde fridlysas 1924. Han fick även knölsvanen fridlyst 1927, den sköts tidigare och sedan gjorde man korv av den.

I vårt eget land förde Bengt Berg en livfull debatt om kronhjortens status. När grågåsen var på väg att utrotas, drog han i gång en debatt. Grågåsen blev fredad, och själv gjorde han stora utsläpp av grågäss i södra Kalmarsund, i Bokenäs, som han köpte 1921, det ligger söder om Kalmar. Kanadagåsen infördes av Bengt Berg 1933. Detta var den sista djurart som införts i vårt land för ett frilevande liv. På gott tyckte den del, på ont tyckte andra. I en insändare skriver Bengt Berg ” Första gången kanadagässens tåg drog förbi mig en vårkväll i Kalifornien, fångades min fantasi av tanken att också en dag få se dem flyga över svenska landskap. Det tog sina goda trettio år att förverkliga. Men nu är de här. Och de kommer inte att utrotas av den eländiga skjutlusten varken här eller i Amerika, sedan vetenskapliga försök där har visat att ju hårdare de betar en åkers vintergröda, desto rikare blir skörden. Ingen annan fågel har någonsin åstadkommit så mycket skvaller i Sverige. Där man inte haft något intressant att koka soppa på, har de granna Kanadagässen fått fylla luckan i så kallade ”reportage” om, hur de förskräckliga fåglarna skövlat de stackars jordbrukarnas gröda. Det senaste praktnumret stod i själva Sydsvenskan med rubriken: ”Blekingeböndernas tålamod slut Kanadagässen måste decimeras!”

Där knäade ännu en avkonterfejad blekingsk ”godsägare” på sin åker, nu med raps ”där gässen betat av varenda planta på de åtta tunnlanden” stod det i spalten. ” Och drivan smalt, och det var lust och vår”—skrev Runeberg – och den elaka rapsen tog sig till att växa, så att inga skador syntes – helt naturligt efter allt det gässen ”gjort” på den. Det var som förgjort. Ty mot hösten måste den bittert klagande godsägaren inför landsfiskalen medge att han fått ” en ovanligt god skörd” på sin omplamenterat gåsskövlade rapsåker. Men se det stod där inget Blekingereportage om i det ärade sanningsvittnet i Malmö.”

Bengt Bergs växande framgångar som författare, fotograf och föredragshållare gjorde det möjligt att genomföra allt vidlyftigare expeditioner. Han reste till Indien för att fotografera tiger och indisk noshörning. Han reste till Himalaya och dokumenterade lammgamens liv i otillgängliga bergstrakter - med livet som insats. Han reste till Afrika för att söka efter nordiska tranornas övervintringsplatser, för att filma elefanter och i papyrusträskens människofientliga miljö dokumentera den sällsynta träskonäbbens okända liv.

Han spelade in filmer och skrev böcker som översattes till 16 olika språk . Filmvisningarna inför tusenhövdad publik i Berlin bidrog till att öka aktningen för hans namn i vida kretsar. I Tyskland gick också hans böcker ut i stora upplagor. På Victoriateatern i Berlin, dåtidens största "cinematografteater", berättade han från talarstol till sina filmer. I över fyra månader drog han fullt hus (2600 personer) två gånger om dagen.

 

Notis i Blekingsekan utgiven av Blekinge Gille 1946

En kulturgärning

Bengt Bergs betydande kulturgärning och hans natur- och djurreservat i Blekinge Eriksberg vid Tjärö, öster om Karlshamn uppskattas högeligen av oss blekingar. Tyvärr har vi icke fått lämpligt material och tillräckligt med plats i "Blekingsekan" för att hedra Bengt Berg, men han bör känna vår stora tacksamhet. Glöm inte att besöka hans fritidsreservat med dess underbara djur och växter.

Utdrag ur "Bengt Berg - pionjär i svensk och internationell naturvård"

skrivet av Torsten Jansson

 

Både omdiskuterad och belevad

Trots att Bengt Berg nått världsrykte skulle ändå hans namn komma att nämnas med stor tveksamhet, helst inte alls , av många. Det fanns nämligen vid sidan av den briljante författaren, fotografen, filmaren, jägaren och viltkännnaren Bengt Berg också mindre meriterande sidor i hans ytterst mångfasetterade personlighet. Han kunde behandla sin omgivning charmerande eller fullständigt hänsynslöst. Såväl hög som låg kunde råka ut för gruvliga salvor på mustigast tänkbara småländska. Bengt Berg beskrevs som barsk, bullrande och burdus och lär till hundra procent ha levt upp till ett löfte han givit sig själv efter sin svåra barn- och uppväxttid - att aldrig någonsin krusa en enda människa.

Den som kom utan ärende till hans Eriksberg kunde bestås med en rejäl utskällning och svidande sarkasmer.

Vår stora djurmålare Harald Wiberg tillhör de många utskällda. Konstnären kom en gång med en bekant till Eriksberg och bad att får göra några skisser på hjortarna i hägnet. Men det gick inte alls.

Jag målar mina hjortar själv om jag behöver, röt Bengt Berg. Därmed var det bara för vår sedermera världsberömde målare att stoppa ner skissblocket igen.

Många är historierna om Bengt Berg. En hel del av dem har säkert kryddas under årens lopp. Men om bara en femtedel av historierna är sanna så framstår Bengt Berg som en ovanligt obarkad natur.

Men detta hindrar inte att han när det passade honom kunde byta skepnad totalt och förvandla sig själv till en fascinerande sällskapsmänniska. Han sjöng själv till luta och var för övrigt god vän med Evert Taube.

En annan av Bengt Bergs få, noga utvalda vänner var ryttmästaren Gustaf Ulfsparre på Em (med det berömda öringfisket i Emån). Ulfsparre berättar att Bengt Berg vid något av sina besök på Em kunde ta hand om hela underhållningen för en kväll och fullständigt trollbinda åhörare med sina berättelser om upplevelser och iakttagelser i det vildas rike.

Det var så tyst att man kunde höra en knappnål falla, minns ryttmästare Ulfsparre.

Denna märkliga "dubbelbottnade" personlighet hos Bengt Berg har också beskrivits av Albin Ahrenberg:

"Det var fascinerande att höra hur det barska, småländska vardagstalet på ett ögonblick kunde skifta om till ett högstämt helgdagsspråk så fort han talade om sina örnar. Han blev poet och använde uttryck som lät så ömma men så främmande på det småländska tungomålet, allt under det att hans ögon glänste av entusiasm och kärlek till rymdernas stolta härskare."

 

Viltexpert

Bengt Berg var klarsynt. Han hade sett tillräckligt många prov på människans hänsynslösa framfart i naturen. Och hans svåra uppväxt hade lagt grunden för den avsevärda människofientlighet han skulle visa resten av sin levnad. Därför älskade han naturen mer än människorna. Det var få personer förunnat att accepteras som medmänniskor av Bengt Berg.

Som viltkännare var Bengt Berg kunnigare än de flesta.

-Jag hade förmånen att lära känna Bengt Berg. Och för mig framstod han som ett geni, berättar "jägaroraklet"och viltexperten Jan Åkerman på Mollstaberg.

-Han kunde oerhört mycket om det vilda. Han såg sambanden i naturen på ett sätt som få andra människor.

 

Onämnbar

Som författare och fotograf hade han banat vägen för naturintresset hos en hel generation. Ännu idag, hundra år efter hans födelse, vaskar bokförlagen nästan undantagslöst förgäves efter naturskildrare med sådan sällsynt begåvning och lyskraft. Även internationellt framstår Bengt Berg genom sin unika berättarförmåga och stilistiska känsla som tillhörande toppskiktet. Hans Afrikaskildring "Abu Markub" tillhör det bästa som skrivits under "upptäckarepoken" och kan som Afrikaskildring mer än väl mäta sig med exempelvis Hemingways "Afrikas gröna berg".

Det är i den synnerligen sällsynta kombinationen författare-fotograf som Bengt Berg reser sig definitivt över mängden av bokutgivande fotografer. Alltför många förmår endast att förse sina bilder med text. Bengt Berg kunde som ingen annan få bilder och text att vävas samman i total harmoni och oupplöslig förening. Prosa och bilder blev ett. Däri ligger den avgörande storheten hos Bengt Berg.

Bengt Berg valde sida för det starka, det dugliga och det krävande. Slätstrukenhet, oförmåga och bristande vilja var ohyggliga brister i Bengt Bergs värld. Han hade lika stora krav på omvärlden som på sig själv och tålde ingen mänsklig svaghet.

Det var här han gick vilse. I boken "där kriget rasar" från 1915 kommer denna bristande förmåga att acceptera andra kulturer och folkslags sätt att leva fram i klar belysning. Kompromisslöst, nyanslöst och rakt på sak beskriver den då 30-årige Bengt Berg under en resa längs den tysk-ryska fronten under första världskriget skillnaderna mellan folk och folk:

"Egentligen är vår by den uslaste av alla galiciska byar. En flock eländiga hus med ruttna halmtak och dörrar så höga att en ko lagom kan gå rak igenom dem . En hop kyffen med polacker och grisar och höns i brokig blandning, såsom det vederbör i Galizien. Och detta näste, där människor och kreatur bodde samman, där gårdarna voro dypölar och vägen ett träsk, ha de tyska pionjärerna på några veckor byggt om och rensat och gjort till en beboelig by.

Folket är inte utkört. Bevare oss! Det skulle ryssarna ha gjort, innan de kastade in sovhalmen på golvet och slog sönder husgeråden att elda med!

Sådana här skildringar i några av hans tidigaste och idag relativt okända böcker gjorde det naturligtvis lätt för de tyska ledarna att ta naturskildraren till sig som en tyskvän.

 

"Döm mig efter vad jag gjort"

Som den särling han var skulle Bengt Berg i sin bitterhet mot en slätstruken omvärld löpa linan ut. När åldern så småningom hunnit ifatt honom blev han ännu mer oåtkomlig.

Han kunde, fyllda 80 år, summera ett enastående livsverk. Och det skulle summeras av den ende som kunde det - Bengt Berg själv. Därför brände han upp tusentals negativ från jordens alla hörn och förklarade för sonen Iens:

- För varje bild jag haft publicerad har jag fått ta hundra. Och jag har valt ut dom bästa. Ingen ska komma efter mig och kladda på mina negativ!

Hans filmer däremot finns bevarade hos Iens Berg på Eriksbergs gård i Blekinge.

Säkerligen var Bengt Berg medveten även om svagheterna i sin komplexa personlighet. Inför sin bortgång lämnade han denna vädjan efter sig:

- Döm mig inte efter hur jag varit utan efter vad jag gjort.

Den 31 juli 1967 dog Bengt Berg, 82 år gammal. Ett långt, kompetent och kraftfullt skaparliv var till ända. Bengt Berg blev en av de få svenskar som fått sin nekrolog i " The Times".

 

Utdrag ur boken ”Försök med hjortar” Författare Bengt Berg

De erbjöd oss en skogsskövlad egendom i ett av ”Blajkinges” värsta stenhuggardistrikt.

När vi pojkar i Kalmar gammelstad metade löjor i Ölandshamnen och retades med blajkingarna- de kallade sig själva så- som seglade di med sin salta sura sill, var vår småländska patriotism inför misstänkta utlänningar redan grundmurad. En skåning såg bara belåten ut, när han kallades skåning, och östgöten lade kvickt till sitt ”Gud ske lov”. Men blajkingen blev stucken, när vi sade blajking. Hans rotvälska var någon slags utrikiska. Talade man till honom blev han sur, och talade man inte till honom var han också sur. När vi växte till var det lika grundmurat att i Södra Möre tog Småland och Sverige slut åt det hållet. Där nedanför kom ett milslångt bälte av ”tassaskog” – det gör det än i dag – utan ett fulvuxet träd eller en redig gård, ett gränsland mot det gamla danska Sibirien, där tattare och skojare stack över gränsen fram och tillbaka, när det ena eller andra landets överhet var efter dem. Där fanns mest varken danskt eller svenstk, men ett i rysk och tysk och polsk röra under århundraden ilandsmuget svartmustkigt, kortbent, flatbottnat släkte, som sniket utrotat allt levande längs kusten utom skator och trutar. Där skulle aldrig hjortar kunna leva i fred och våra vildgäss bli skjutna alla årstider och uppätna, så som all annan ätbar sjöfågel blivit. Är det människoförakt? Ja, om det är kaninförakt att tala sanning om kaniner.

Men det kunde ju vara lärorikt att skärskåda ännu en omöjlighet, och så tog jag stenhuggarlandsvägen dit. Den blajkingska stenålderns sneda hus kantade vägen. Så som ett hus ser ut utanpå, så ser den ut inne i huvudet, som har byggt det huset. På gården låg mellan gamla goda vasstäckta stenladugårdar en av stenhuggarpatronernas råttkåkar med torn på.

 

Om torparna sa han när han köpte Eriksberg

Han köpte stenröset och sa till sin hustru ”Det är din begravning och ditt Sibirien”. Ingen duglig lantbrukare kunde med vinst sköta dessa kringströdda åkerlappar, en del belägna upp till fyra kilometer från gården över branta stenskärv åt olika håll. Och spridda kring utmarkerna fanns i egna förfallna bostäder över tjugo familjer av stenhuggeritidens kvarsittare, delvis kallade torpare, för vilka det inte kunde beredas arbete vid gården och som måste lösas ut för att kunna flytta till bättre arbetsplatser. Det gnälldes i ortstidningarna om att jag avfolkade egendomen. Vad gnälldes det inte om? Bevars – i mindre efterblivna trakter har den slags egendomar för längesedan avfolkat sig själva.

 

Turism

Att läsa i ortstidningarna

Vårt område ”rätt skött kunde bli en turistmagnet av rang”. Må tro det, för att lura ovetande turister till landets olämpligaste turistlandskap med dess skövlade kust, utarmade fritidsfiske, obehagligt kalla strandvatten, osköna bebyggelse, otäcka stenvägar, osvenska språk och oginhet mot främlingar.

 

© Upphovsrätten till bilderna som Bengt Berg tagit tillhör, Bengt Bergs barnbarn. Eftertryck förbjudes.